linnea rosen

Mamma har tjatat länge. Jag har velat, men tvekat.. Men när jag hade mentorssamtal förra vecka bokade min mentor in mig hos kuratorn på skolan. Med anledning av att hon hade varit i samma sitts som jag och att hon ångrade att hon inte pratade med någon och att hon var rädd att min koncentration (som inte är spec bra i vanliga fall) skulle påverkas, och bli sämre.

Fick tid idag klockan två. Gick dit med inställningen "det kan inte bli värre" och hade antagligen rätt? Hon frågade vad jag ville prata om. Jag berättade som det var; att en av mina bästa kompisar dött och att han fortfarnde inte är hittad. Jag fick berätta allt från början tills nu. Ganska jobbigt att gå igenom alla saker igen och ta fram alla de jobbiga känslorna. Hon avbröt mig ibland och frågade tex. "hur kände du då?" , " varför tror du att du känner så?" och "hur tror du att Marcus skulle vilja se dig som?".

Just den sista frågan fick mig att tänka efter. Han skulle inte vilja att jag sitter insnöad och gråter för att han är borta. Han skulle vilja se mig glad och lycklig för den tiden jag fått umgås med han. Att jag kunde blicka tillbaka på den tid som varit och minnas den med glädjetårar ist för med "sorgetårar".

Hon föreslog att jag skulle prata med en skolpräst. Han skulle kunna hjälpa mig med min sorg bättre än vad hon skulle kunna. Just nu känner att jag inte ett behov att prata med honom. Mitt problem är inte sorgen. Det är något annat. Vet inte rikrigt vad, men det känns som jag fortfarande är kvar den tjugonde januari när han försvann. Jag vill kunna förstå. Förstå att han är borta och vad som egentligen hänt. Det är inte bara jag, utan för många upplevs detta som en dröm och det känns som den drömmen kan bara ta slut när jag vaknat. Jag tror att tiden är den enda väckarklocka som jag behöber, ingen präst som väcker mig.

Ska dock tillbaka till kuratorn efter jag varit i Skellefteå och hälsat på Marr, Sanna Frida, Terr och alla andra goa människor.  :)